Tabu
Lite babbligt inlägg, men jag var bara tvungen att skriva av mig lite grann.. :)
Allt som har med vikt att göra är känsligt. Så är det bara! Men att kalla någon mager kan påverka någon lika mycket som att kalla någon tjock. Media sparkar bakut. För att få bort smalhetsen så dissar man de magra istället, hur rätt är det?
Ätstörningar är också något väldigt känsligt. När jag gick i gymnasiet var vi på en av våra kompisar som gick ned i vikt och sa att hon var för smal och borde äta mer. Det ångrar jag idag. Hon hade med största sannolikhet inga ätstörningar. Att få den kommentaren när man faktiskt vet vad man gör kan vara ganska stötande. Det har hänt mig flera gånger. När jag var 16 och hade gått ned 7 kg så sa båda mina bästa vänners mammor till mina kompisar att akta så jag inte fick anorexia.
Anorexia är ju inte en bieffekt av viktminskning, det är ju snarare tvärt om.
Det här med belöningar när det gäller viktminskning, det tror jag inte på. Det skulle aldrig fungera för min del. I varje fall inte belöning i den åsyftningen till att äta godis/choklad/glass/snacks osv. Det är lite som knark för mig. Inte belönar sig en rökare med en cigarett efter att ha varit rökfri i en månad? Då belönar jag mig hellre med någon god, fetare favoriträtt eller att äta ute.
Jag har sett ut på många sätt under mina 21 år. Jag har varit liten, jag har varit stor, jag har varit lagom. Nu har jag valt att ta steget längre, se om jag klarar det. Det är en utmaning, det är roligt! Det är inte laddat med ångest, depression eller något annat negativt. En av de få saker i mitt liv som är roligt just nu.
Vi är väldigt snabba på att dömma varandra, ska fan bli bättre på att inte dömma folk jag träffar. Jag har inte ens råd med det eftersom jag har svårt att träffa nya människor.
Före- och efterbilder på mitt ansikte från när jag var 16 år.
Allt som har med vikt att göra är känsligt. Så är det bara! Men att kalla någon mager kan påverka någon lika mycket som att kalla någon tjock. Media sparkar bakut. För att få bort smalhetsen så dissar man de magra istället, hur rätt är det?
Ätstörningar är också något väldigt känsligt. När jag gick i gymnasiet var vi på en av våra kompisar som gick ned i vikt och sa att hon var för smal och borde äta mer. Det ångrar jag idag. Hon hade med största sannolikhet inga ätstörningar. Att få den kommentaren när man faktiskt vet vad man gör kan vara ganska stötande. Det har hänt mig flera gånger. När jag var 16 och hade gått ned 7 kg så sa båda mina bästa vänners mammor till mina kompisar att akta så jag inte fick anorexia.
Anorexia är ju inte en bieffekt av viktminskning, det är ju snarare tvärt om.
Det här med belöningar när det gäller viktminskning, det tror jag inte på. Det skulle aldrig fungera för min del. I varje fall inte belöning i den åsyftningen till att äta godis/choklad/glass/snacks osv. Det är lite som knark för mig. Inte belönar sig en rökare med en cigarett efter att ha varit rökfri i en månad? Då belönar jag mig hellre med någon god, fetare favoriträtt eller att äta ute.
Jag har sett ut på många sätt under mina 21 år. Jag har varit liten, jag har varit stor, jag har varit lagom. Nu har jag valt att ta steget längre, se om jag klarar det. Det är en utmaning, det är roligt! Det är inte laddat med ångest, depression eller något annat negativt. En av de få saker i mitt liv som är roligt just nu.
Vi är väldigt snabba på att dömma varandra, ska fan bli bättre på att inte dömma folk jag träffar. Jag har inte ens råd med det eftersom jag har svårt att träffa nya människor.
Före- och efterbilder på mitt ansikte från när jag var 16 år.
Kommentarer
Trackback
